tisdag 27 oktober 2009
Darwin och moralen
Ett kort litet inlägg såhär på en tisdag i slutet av oktober. Det gälller frågan om moralens empatiska bas. Det är nog inte bara Darwin, i detta hans eget jubileumsår, som vet att biologisk utveckling går över förmåga till samarbete och inte genom kamp. Om detta finns det mycket att säga och det ber vi att få återkomma till.
söndag 11 oktober 2009
Recension av recension
Moomsteatern tillhör en av landets mest uppmärksammade kulturverksamheter för människor med någon form av funktionshinder. I det här fallet rör det sig om den teater med skådespelare som har intellektuella funktionshinder eller vad som tidigare benämndes utvecklingsstörning. Begreppsförvirringar på handikappområdet är svår. Det beror inte så lite på att man från välvilligt håll strävat efter att försöka nydana termerna, när de gamla upplevts som de besvärande.
På engelska har man hållit fast vid ordet disability, oför, eller vanför är väl närmast den svenska översättningen. I takt med viljan att vilja devalvera begrepp och införa olika typer av nysvenska, har vi i Sverige fått utstå en mängd olika beteckningar.
Själv är jag tämligen svårt synskadad. Jag skulle vilja kalla mig nästan blind eller blind med viss ledsyn. De vänner jag talar med i samma situation som mig eller de som till och med saknar syn upplever begreppet ”synskadad” som rätt klantigt för att beteckna deras situation. Men OK, nu finns synskadade här som en grupp. Det är kanske rimligt för att täcka både helt blinda, de med ledsyn och de som kanske har en väsentligt bättre synskärpa, men som ändå ser riktigt illa i jämförelse med normalseende.
Nu skulle detta egentligen handla om en teaterrecension. Moomsteatern har satt upp M öss och människor – John Steinbecks klassiska verk. Man hade premiär den 4 oktober. Dagen efter upptas hela första sidan av Sydsvenskan av en recension av Boel Gerell. Det känns kanske rätt och riktigt att Moomsteaterns verksamhet uppmärksammas. Dess ledare, Kjell Stjernholm, har varit väldigt framgångsrik i att flytta fram teaterns positioner både konstnärligt och institutionellt. Sålunda har han med hjälp av EU-pengar lyckats med konststycket att ge vissa av skådespelarna med intellektuella funktionshinder en utbildning vid Teaterhögskolan. Antagligen har detta väsentligen underlättat för teatern att göra uppsättningar, där dessa skådespelare agerar tillsammans med ”vanliga” ”professionella” scenaktörer.
Recensenten har en del intressanta poänger, bland annat när hon försöker sätta in genus‑perspektiv i relation till handikapp. I den hårda värld som John Steinbeck tecknar i Möss och människor” blir veka män illa åtgångna. Egentligen tangerar hon underordnings‑strukturernas substans. Att vara handikappad och man i ett traditionellt patriarkaliskt samhälle är förmodligen värre än att vara kvinna i samma situation. Det är därför som jag dessvärre hört förtvivlade berättelser från anförvanter till män, som blivit handikappade som vuxna i länder med fundamentalistiskt islamistisk kultur. Det är inte handikappet som varit problemet i sig. Istället har det varit upplevelsen av det manliga föraktet. Alltför många har suiciderat på grund av detta.
Nu uppehåller jag mig vid Boel Gerells recension, inte så mycket på grund av hennes åsikter om pjäsen. Dessvärre kan jag ju själv aldrig se den möjligen höra den och få någon slags syntolkning. Hon är relativt kritisk. Hon antar att man prioriterar att spela teater ”på riktigt” och går i ”behärskningens tecken miste om just särarten och drivet i de funktions‑handikappade skådespelarnas insatser”.
I sak har jag kanske inte så mycket att invända mot hennes resonemang. Det är möjligt att Moomsteatern i Möss och människor inte lyckats med att göra en bra balans i ensemblens skådespelarresurser. Men jag anar också någon form av knepig biologism, som bär med sig samma förtecken som sexism och rasism men mot människor (som Socialstyrelsen valt att beteckna som att ha) funktionsnedsättningar (det är förstås en helt annan sak att många blinda skulle uppleva det som nedsättande för att inte bli bekräftade i sin förlust av synen). Låt vara att Boel Gerell är en smula förvirrad när det gäller begreppsapparaten. Hon talar om ”funktionshandikappade” för att vara på den säkra sidan att kanske inte göra fel. Det må vara henne förlåtet i den begreppsförvirring som råder.
Emellertid är det föreställningen om särarten och drivet som jag vill försöka komma åt. Det är möjligt att det finns någon form av biologisk (eller kanske socialpsykologisk) särart i hur skåde‑spelarnas intellektuella funktionshinder gestaltar sina karaktärer. Det skulle vara fantastiskt spännande att försöka få ett grepp om denna egenhet. Antagligen består den i den relation som finns mellan skådespelarens gestaltning och åskådarens föreställnings‑värld om dennes särart. Man kan kanske kalla det fördomar. Men det vore kanske att vara för negativ till recensenten.
Stig Larsson
På engelska har man hållit fast vid ordet disability, oför, eller vanför är väl närmast den svenska översättningen. I takt med viljan att vilja devalvera begrepp och införa olika typer av nysvenska, har vi i Sverige fått utstå en mängd olika beteckningar.
Själv är jag tämligen svårt synskadad. Jag skulle vilja kalla mig nästan blind eller blind med viss ledsyn. De vänner jag talar med i samma situation som mig eller de som till och med saknar syn upplever begreppet ”synskadad” som rätt klantigt för att beteckna deras situation. Men OK, nu finns synskadade här som en grupp. Det är kanske rimligt för att täcka både helt blinda, de med ledsyn och de som kanske har en väsentligt bättre synskärpa, men som ändå ser riktigt illa i jämförelse med normalseende.
Nu skulle detta egentligen handla om en teaterrecension. Moomsteatern har satt upp M öss och människor – John Steinbecks klassiska verk. Man hade premiär den 4 oktober. Dagen efter upptas hela första sidan av Sydsvenskan av en recension av Boel Gerell. Det känns kanske rätt och riktigt att Moomsteaterns verksamhet uppmärksammas. Dess ledare, Kjell Stjernholm, har varit väldigt framgångsrik i att flytta fram teaterns positioner både konstnärligt och institutionellt. Sålunda har han med hjälp av EU-pengar lyckats med konststycket att ge vissa av skådespelarna med intellektuella funktionshinder en utbildning vid Teaterhögskolan. Antagligen har detta väsentligen underlättat för teatern att göra uppsättningar, där dessa skådespelare agerar tillsammans med ”vanliga” ”professionella” scenaktörer.
Recensenten har en del intressanta poänger, bland annat när hon försöker sätta in genus‑perspektiv i relation till handikapp. I den hårda värld som John Steinbeck tecknar i Möss och människor” blir veka män illa åtgångna. Egentligen tangerar hon underordnings‑strukturernas substans. Att vara handikappad och man i ett traditionellt patriarkaliskt samhälle är förmodligen värre än att vara kvinna i samma situation. Det är därför som jag dessvärre hört förtvivlade berättelser från anförvanter till män, som blivit handikappade som vuxna i länder med fundamentalistiskt islamistisk kultur. Det är inte handikappet som varit problemet i sig. Istället har det varit upplevelsen av det manliga föraktet. Alltför många har suiciderat på grund av detta.
Nu uppehåller jag mig vid Boel Gerells recension, inte så mycket på grund av hennes åsikter om pjäsen. Dessvärre kan jag ju själv aldrig se den möjligen höra den och få någon slags syntolkning. Hon är relativt kritisk. Hon antar att man prioriterar att spela teater ”på riktigt” och går i ”behärskningens tecken miste om just särarten och drivet i de funktions‑handikappade skådespelarnas insatser”.
I sak har jag kanske inte så mycket att invända mot hennes resonemang. Det är möjligt att Moomsteatern i Möss och människor inte lyckats med att göra en bra balans i ensemblens skådespelarresurser. Men jag anar också någon form av knepig biologism, som bär med sig samma förtecken som sexism och rasism men mot människor (som Socialstyrelsen valt att beteckna som att ha) funktionsnedsättningar (det är förstås en helt annan sak att många blinda skulle uppleva det som nedsättande för att inte bli bekräftade i sin förlust av synen). Låt vara att Boel Gerell är en smula förvirrad när det gäller begreppsapparaten. Hon talar om ”funktionshandikappade” för att vara på den säkra sidan att kanske inte göra fel. Det må vara henne förlåtet i den begreppsförvirring som råder.
Emellertid är det föreställningen om särarten och drivet som jag vill försöka komma åt. Det är möjligt att det finns någon form av biologisk (eller kanske socialpsykologisk) särart i hur skåde‑spelarnas intellektuella funktionshinder gestaltar sina karaktärer. Det skulle vara fantastiskt spännande att försöka få ett grepp om denna egenhet. Antagligen består den i den relation som finns mellan skådespelarens gestaltning och åskådarens föreställnings‑värld om dennes särart. Man kan kanske kalla det fördomar. Men det vore kanske att vara för negativ till recensenten.
Stig Larsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)