Första decennieskiftet i det nya milleniet.

Under de senaste dagarna har kultursidorna och för den delen också seriös bevakning i andra medier – i den mån den finns utöver SR P1 – nästan tävlat med varandra i att utse olika ”främsta” för 00-talet. När det var dags för senaste decennieskiftet var det som bekant ett nytt millennium. Det fanns åtskilligt mycket mer att välja mellan i ett tusenårsperspektiv.

Vid alla sådana här försök till kulturella – eller om man så vill historiska – bokslut är det en sak som i varje fall slår mig. Minnenas minimalism och gapet mellan individen och det allmänna. Vid tusenårsskiftet fanns det ingen i media som reflekterade kring vad individer tillsammans åstadkommer. Bilden ska vara av en person, inte av dennes föräldrar och långt mindre av hans (det har ju nästan alltid varit just en han) sociala sammanhang.

Vid förförra milleniumskiftet skulle kanske Jesus (hans mor lyfts ju fram) eller Muhammed ha utnämnts till de främsta. De tävlade ju om segern också för tio år sedan. Låt vara att en och annan förde fram t ex Gutenberg eller Leonardo da Vinci. Det är snarare tillbedjarna än ikonerna som skapar storheterna även om det finns mera organiserade mellanhänder. Idag köps de och kallas marknadsförare eller lobbyster. Förr frälstes de och kallades lärjungar eller agitatorer.

Vilka är då de mer eller mindre självutnämnda bedömarna av årtiondets främsta inom det ena eller andra området? Än så länge är de i allmänhet mediamänniskor, som är anställda som journalister. Det är tämligen sällan det reflekteras över hur deras preferenser konstitueras. Visst är jag medveten om att det förs diskussion om mångfald i media. Man blir beklämd hur denna förenklas till att bara gälla hur många med invandrarbakgrund som befolkar redaktionerna. Förvisso är det viktigt att utlandsfödda också är med i media. Men för mångfalden gäller så många andra dimensioner – ålder, kön, klass och inte minst funktionshinder.

När man nu utropar den största händelsen på 00-talet blir det ofta /9/11/. Självklart var detta fruktansvärda överlagda massmord något som präglade politiken i USA och i andra delar av världen i varierande styrka i relation till det amerikanska mediainflytandet. Att al-Qaida vet något om mediemässig dramaturgi gjorde inte saken sämre för dem. Tsunamin i Sydostasien kunde inte tävla med Usama bin Laden, även om flodvågen döde nästan hundra gånger fler. Men kanske i Sverige, där trots allt så många enskilda hade relationer till så många omkomna.

I själva verket är det knappast de stora tragedierna (digerdöden var nog den största i förra årtusendet) som borde toppa listorna. Det borde istället de mångas – också gemensamma – kamp för livet och glädjen. Kanske en familj utanför Mumbai, som kan glädjas åt att ha skaffat sig en TV eller en någonstans i Kina som kan sätta fram mera mat på bordet eller föräldrarna till flickan som får de kryckor hon så väl behöver i Bangladesh eller Tanzania.
Det är de olika enskilda människornas liv som skapar samhällen, dess kultur och värden. Många som engagerar sig i kampen för bättre villkor för människor med
funktionsnedsättningar skulle nog lyfta fram en annan händelse i New York än /9/11/. När man i FN kom överens om texten till Konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder 2006, upplevde handikappaktivister världen över att här sattes något på pränt som kan vara en gemensam värdegrund mot föraktet för svaghet och för insikten om att mänsklig utveckling går genom förmågan att organisera omsorg om alla. Tänk vad tyst det varit om detta i vanliga medier. Vida vyer om grundläggande värden skriker där ut sin frånvaro.
Stig Larsson

Klimatmötet och kulturen

Den senaste veckan har nyheterna dominerats av det stora klimatmötet i Köpenhamn – i varje fall i Sverige och Danmark. Mediaförmedlingen har sträckt sig bort från nyhetssidorna och de politiska kommentarerna. Också kulturavdelningarna i tv, radio och tidningar har tagit sig an klimatöverläggningarna i olika avseenden.

I Köpenhamn var det naturligt med olika kulturaktiviteter kring den stora konferensen. En del har bestått i tämligen traditionella gatuteateruppsättningar eller installationer. Andra har varit mera avantgardistiska både i sitt form-och bildspråk enligt den förmedling som nått mig.

Konstigt nog har den stora världskonferensen på andra sidan sundet varit en del av de regionala nyheterna i tv. Det gäller för såväl SVT som fyran. Konferensen har naturligtvis också sina lokala dimensioner. Man stängde till exempel av trafiken över Öresundsbron, när Barak Obama skulle landa på Kastrup. Det var många pendlare som kände sig blåsta av miljötoppmötet.

Allt har naturligtvis en lokal dimension, precis som en kulturell eller en miljömässig. Det är därför som miljööverläggningarnarna i Kongens by engagerat så många i skilda aktivitetsfack. Kemister, fysiker, metrologer, biologer, hydrologer, seismologer, paleontologer, sociologer, ekonomer, dramatiker och en och annan surrealist. För de som inte är mera bekanta med det underverkliga, ska upplysas om att dess konstnärliga manifest publicerades redan 1924. Det är möjligt att så här tre kvarts sekel senare surrealisterna får en renässans.

Det stora Köpenhamnsmötet blev vare sig någon politisk, kulturell eller verklighetsnära framgång – snarare en surrealistisk. Trots den accelererande globala uppvärmningen (vi kan glömma de senaste dagarnas tillfälliga vinterväder), beter sig beslutsfattarna som om vår värld vore osårbar. De kommande decenniernas torka och översvämningar kommer i första hand att drabba de fattigaste delarna av klotet. Här är allt för många korrupta regimer i händerna på det skrupelfria internationella råvaruinvesterareetablissemanget (där förhoppningsvis inte våra pensionsfonder hör), för att man som politisk kraft ska kunna agera för sina medborgares och jordens bästa.

Bella Center – med sitt i dubbel bemärkelse vackra namn – kom att förkroppsliga gapet mellan ideal och verklighet inom miljöpolitiken. Ju närmre realiteterna man förväntar sig handling, ju närmre ekar ihåligheten i den politiska dådkraftens retorik. Det gäller förövrigt på många områden, framför allt de som inte tycks angå den politiska kärnan själv. Människor med funktionshinder upplever det dagligdags i kropp och själ. Moder Jord lider av många funktionsnedsättningar och de måste tas på allvar för omedelbara insatser. Det upphaussade mötet i Köpenhamn blev troligen ett fiasko, men kanske ändå inte. Att bli varse vår Moder Jord med blindkäpp och kryckor är ett framsteg i sig.
Stig Larsson

Darwin och moralen

Ett kort litet inlägg såhär på en tisdag i slutet av oktober. Det gälller frågan om moralens empatiska bas. Det är nog inte bara Darwin, i detta hans eget jubileumsår, som vet att biologisk utveckling går över förmåga till samarbete och inte genom kamp. Om detta finns det mycket att säga och det ber vi att få återkomma till.

Recension av recension

Moomsteatern tillhör en av landets mest uppmärksammade kulturverksamheter för människor med någon form av funktionshinder. I det här fallet rör det sig om den teater med skådespelare som har intellektuella funktionshinder eller vad som tidigare benämndes utvecklingsstörning. Begreppsförvirringar på handikappområdet är svår. Det beror inte så lite på att man från välvilligt håll strävat efter att försöka nydana termerna, när de gamla upplevts som de besvärande.

På engelska har man hållit fast vid ordet disability, oför, eller vanför är väl närmast den svenska översättningen. I takt med viljan att vilja devalvera begrepp och införa olika typer av nysvenska, har vi i Sverige fått utstå en mängd olika beteckningar.

Själv är jag tämligen svårt synskadad. Jag skulle vilja kalla mig nästan blind eller blind med viss ledsyn. De vänner jag talar med i samma situation som mig eller de som till och med saknar syn upplever begreppet ”synskadad” som rätt klantigt för att beteckna deras situation. Men OK, nu finns synskadade här som en grupp. Det är kanske rimligt för att täcka både helt blinda, de med ledsyn och de som kanske har en väsentligt bättre synskärpa, men som ändå ser riktigt illa i jämförelse med normalseende.

Nu skulle detta egentligen handla om en teaterrecension. Moomsteatern har satt upp M öss och människor – John Steinbecks klassiska verk. Man hade premiär den 4 oktober. Dagen efter upptas hela första sidan av Sydsvenskan av en recension av Boel Gerell. Det känns kanske rätt och riktigt att Moomsteaterns verksamhet uppmärksammas. Dess ledare, Kjell Stjernholm, har varit väldigt framgångsrik i att flytta fram teaterns positioner både konstnärligt och institutionellt. Sålunda har han med hjälp av EU-pengar lyckats med konststycket att ge vissa av skådespelarna med intellektuella funktionshinder en utbildning vid Teaterhögskolan. Antagligen har detta väsentligen underlättat för teatern att göra uppsättningar, där dessa skådespelare agerar tillsammans med ”vanliga” ”professionella” scenaktörer.

Recensenten har en del intressanta poänger, bland annat när hon försöker sätta in genus‑perspektiv i relation till handikapp. I den hårda värld som John Steinbeck tecknar i Möss och människor” blir veka män illa åtgångna. Egentligen tangerar hon underordnings‑strukturernas substans. Att vara handikappad och man i ett traditionellt patriarkaliskt samhälle är förmodligen värre än att vara kvinna i samma situation. Det är därför som jag dessvärre hört förtvivlade berättelser från anförvanter till män, som blivit handikappade som vuxna i länder med fundamentalistiskt islamistisk kultur. Det är inte handikappet som varit problemet i sig. Istället har det varit upplevelsen av det manliga föraktet. Alltför många har suiciderat på grund av detta.

Nu uppehåller jag mig vid Boel Gerells recension, inte så mycket på grund av hennes åsikter om pjäsen. Dessvärre kan jag ju själv aldrig se den möjligen höra den och få någon slags syntolkning. Hon är relativt kritisk. Hon antar att man prioriterar att spela teater ”på riktigt” och går i ”behärskningens tecken miste om just särarten och drivet i de funktions‑handikappade skådespelarnas insatser”.

I sak har jag kanske inte så mycket att invända mot hennes resonemang. Det är möjligt att Moomsteatern i Möss och människor inte lyckats med att göra en bra balans i ensemblens skådespelarresurser. Men jag anar också någon form av knepig biologism, som bär med sig samma förtecken som sexism och rasism men mot människor (som Socialstyrelsen valt att beteckna som att ha) funktionsnedsättningar (det är förstås en helt annan sak att många blinda skulle uppleva det som nedsättande för att inte bli bekräftade i sin förlust av synen). Låt vara att Boel Gerell är en smula förvirrad när det gäller begreppsapparaten. Hon talar om ”funktionshandikappade” för att vara på den säkra sidan att kanske inte göra fel. Det må vara henne förlåtet i den begreppsförvirring som råder.

Emellertid är det föreställningen om särarten och drivet som jag vill försöka komma åt. Det är möjligt att det finns någon form av biologisk (eller kanske socialpsykologisk) särart i hur skåde‑spelarnas intellektuella funktionshinder gestaltar sina karaktärer. Det skulle vara fantastiskt spännande att försöka få ett grepp om denna egenhet. Antagligen består den i den relation som finns mellan skådespelarens gestaltning och åskådarens föreställnings‑värld om dennes särart. Man kan kanske kalla det fördomar. Men det vore kanske att vara för negativ till recensenten.

Stig Larsson

Fridas visor

Vilka är Fridas visor? Det undrar förstås den sexåring, som heter Frida. Hon vet ingenting om Birger Sjöberg, även om hennes ambitiösa mor Matilda gjort ett och annat försök att inplantera kunskaper om denne diktare hos henne. Jo, faktiskt Frida vet en del om Fridas visor. Hon har t o m fått en cd med dem i insjunget skick. För den skull ska man kanske inte säga att hon längtar till Italien, även om vi idag hört nyhetstjatet om G8-mötet som är förlagt hit. Vi får fortsätta att skriva rader upp och ner för att förkovra oss. Låt oss därför försöka se om Frida kanske rentav också kollar vår blogg.

Sommarsorl

Det finns många sätt att sorla under sommarstunder.Ibland blir det svårt att skilja människobarnens sound frå n insekternas eller det långsamma brummandet från tekniska prylar för att hålla rätt på grässtrånas höjd eller vinklingar. Vad säger ni?

Tecken som är näst störst

Det gäller inte kampen mellan profeter, inte valet mellan Jesus och Mohammed. Vi testar istället Courier,i dess näst största form. Vi väntar på tyckande om textens grafiska smyckande.
Stig Larsson

Tecken - stora och små

Detta är ett första litet prov på de största tecknen i Blogger. Kanske står de största tecknen också för något betydelsefullt för denna bloggs framtid.

Jag hoppas därför att några vill ge mig feed-back på teckenstorlek. I mitt bloggandes begynnelse börjar vi med hur det funkar med läsandet för synskadade och för andra med speciella layout behov.