Inom handikappvärlden har man inte talat särskilt mycket om Oscar Pistorius. För er som följer med i idrottshändelserna är han känd som den sydafrikanske löparen som nådde semifinalen i friidrotts-VM 2010 utan ben. Han sprang med hjälp av proteser snabbare än någon skandinav.
Kan man använda ordet funktionsnedsättning om Oscar Pistorius? Knappast. I varje fall inte om att springa. Ändock fortsätter socialstyrelsen och delar av handikapprörelsen - antagligen den mera auktoritetsbundna och mindre eftertanksamma - att pracka på oss, som har vad vanliga svenskar skulle kalla för ett handikapp, nedsättande beteckningar.
Vi är många inom forskarsamhället som reagerat mot terminologifixeringen och det utamanande pinnpekandet från ämbetsverket. När man tror man kan enkelt skilja på den biologiska följden av att inte se till dess sociala följder (tycker ni det är knepigt så förstår jag det) är man ute och förvirrar. Därför är det inte konstigt att funktionshinder blir så lite uppmärksammat som området är i media idag. Begreppspoliserna jagar de som inte använder de rätta orden och de rätta orden är inte de rätta.
Stig Larsson
måndag 14 november 2011
tisdag 13 juli 2010
Läs "Verka som andra." bloggspot.com
Det var längesedan jag publicerade något på denna blogg. Jag har istället gjort det på
http//:verkasomandra.blogspot.com
Gå gärna dit och läs mina inlägg!
Stig
http//:verkasomandra.blogspot.com
Gå gärna dit och läs mina inlägg!
Stig
söndag 11 april 2010
Handikapphistorisk kulturvinkling
På bloggen verkasomandra.blogspot.com har jag idag skrivit om Bo Anderssons bok Handikapp i populär kultur, som kommit ut på Vinbondens förlag. Läs mer om den där!
Stig Larsson
Stig Larsson
torsdag 8 april 2010
Det svåra bloggandet
Under den senaste veckan försöker jag att testa en ny version av ett skärmläsningsprogram - ett av de mest kända, nämligen Jaws.Det är inte helt enkelt att använda det tillsammans med Blogger och blogspot. Ffinns det någon som undrar varför jag dröjt med inlägg, beror det på dessa inkörningsproblem.
Stig Larsson
Stig Larsson
lördag 20 mars 2010
Om Karin Mamma Andersson
Titta gärna på vad jag skrivit på http://verkasomandra.blogspot.com/
Naturen, konsten och kroppen har begränsningar eller hur?
Naturen, konsten och kroppen har begränsningar eller hur?
måndag 8 februari 2010
Kulturarv – ett begrepp om enhet och mångfald
Att varsebli och värna vårt kulturarv framstår i de flesta sammanhang som något vi självklart bör ägna oss åt. Det handlar om att se levandets kontinuitet, att inte bara vara narcissistiskt självupptagen kring det egna livet här och nu. Därefter försvinner i allmänhet problematiseringen och förståelsen av vårt kulturella arv, som ett led i kulturarbete.
Värnande om kulturarvet har ibland framställts som något som äldre människor blir medvetna om i takt med insikten om att livet är mer än enskilda individers. Det är naturligtvis en av orsakerna till att det finns en mycket livaktig hembygdsrörelse i vårt land. Alla de många män och kvinnor som hängivet ger sin kraft åt att försöka lämna bidrag till den egna ortens historia är mycket beundransvärda. Varje hembygdsförening med höga ambitioner – och det har nästan alla – utger årsböcker där man på olika sätt lämnar bidrag till att tydliggöra och skapa medvetenhet kring kulturarvet.
Det är emellertid inte bara bygder som bildar basen för historieskrivning. Det gör också olika grupper i vårt samhälle. Här finns historia som är relaterad till kön, klass, professioner, utbildningsanstalter eller t ex speciella kulturella uttrycksformer. Oavsett om vi rör oss inom kvinnohistoria, arbetarhistoria, lantbrukshistoria, medicinhistoria, språkhistoria, musikhistoria eller idrottshistoria finns det en ambition att se tidsmässiga sammanhang som förbinder då med nu och som kan skapa förståelse för framtiden. Det handlar om både känsla och rationalitet. Insikten om att hjulet inte behöver uppfinnas på nytt varje gång det skall användas, är därvid lika viktigt som förmåga till empati över generationsgränserna, ja till livet självt.
Det har hänt att man beskyllt hembygdsforskare för trångsynthet och insnörpt nationalism med provinsialismens förtecken. Det finns kanske en och annan av dem som spårat ut på samma sätt som kulturarvsförnekare. Men i själva verket förutsätter värnandet om kulturarv just en vakenhet för olika impulser. Mångfaldsmedvetenhet är den främsta förutsättningen för förståelse av kulturarvet.
HandikappHistoriska Föreningen är en organisation som försöker lyfta fram historiska perspektiv som rör livet för personer med funktionshinder. Man har kämpat länge och väl, men oftast fått arbeta i motvind. Emellertid är naturligtvis också de dimensioner av samhället, som på skilda sätt hanterar människor med funktionshinder en del av vårt kulturarv precis som det som skapas av oss själva. Det gäller allt från små prylar till stora tankekomplex.
Handikapphistoria gäller det nära och det fjärma. Det gäller han eller hon som upplevde sina tillkortakommanden och uppfann hjulet eller nazismens destruktiva förintelse och reaktionen härpå (som ledde fram till konventionen om de mänskliga rättigheterna). Det gäller fattigvårdsstyrelsen i Mjölby eller Målilla, folkskolan i Filipstad eller Forshaga, slutna och öppna rum, ljus och mörker, ljud och oljud, rörelse och stillhet.
Nordiska museet har genom sin chef Christina Mattsson inlett en lovande dialog med HandikappHistoriska Föreningen, bland annat genom dess ordförande Bengt Lindqvist. Det skall bli spännande att se vad som kommer att hända på detta område de närmaste åren. Funktionshinder är en dimension av mänskligt liv som i stort sett drabbar alla. Frågan är när, var och hur. Det finns all anledning att försöka bevista Handikapphistoriska Föreningens årsmöte den 20 april 2010 på Nordiska museet i Stockholm, klockan 10.00. Här kommer också museichef Christina Mattsson att medverka. På eftermiddagen, klockan 13-16.00 arrangeras ett särskilt seminarium på temat Handikapp i populärkulturen, som bygger på en bok med samma namn av Bo Andersson. Det är för övrigt föreningens årsbok.
Arbetet med handikapphistoria innebär också att man problematiserar kulturarvsdimensionen. Det gäller inte minst olika mångfaldsdimensioner och därför finns det många parallella satsningar runt omkring i världen. För de som vill veta mera om olika kommande arrangemang på området bör lämpligen besöka föreningens hemsida på adress www.hhf.se
Att varsebli och värna vårt kulturarv framstår i de flesta sammanhang som något vi självklart bör ägna oss åt. Det handlar om att se levandets kontinuitet, att inte bara vara narcissistiskt självupptagen kring det egna livet här och nu. Därefter försvinner i allmänhet problematiseringen och förståelsen av vårt kulturella arv, som ett led i kulturarbete.
Värnande om kulturarvet har ibland framställts som något som äldre människor blir medvetna om i takt med insikten om att livet är mer än enskilda individers. Det är naturligtvis en av orsakerna till att det finns en mycket livaktig hembygdsrörelse i vårt land. Alla de många män och kvinnor som hängivet ger sin kraft åt att försöka lämna bidrag till den egna ortens historia är mycket beundransvärda. Varje hembygdsförening med höga ambitioner – och det har nästan alla – utger årsböcker där man på olika sätt lämnar bidrag till att tydliggöra och skapa medvetenhet kring kulturarvet.
Det är emellertid inte bara bygder som bildar basen för historieskrivning. Det gör också olika grupper i vårt samhälle. Här finns historia som är relaterad till kön, klass, professioner, utbildningsanstalter eller t ex speciella kulturella uttrycksformer. Oavsett om vi rör oss inom kvinnohistoria, arbetarhistoria, lantbrukshistoria, medicinhistoria, språkhistoria, musikhistoria eller idrottshistoria finns det en ambition att se tidsmässiga sammanhang som förbinder då med nu och som kan skapa förståelse för framtiden. Det handlar om både känsla och rationalitet. Insikten om att hjulet inte behöver uppfinnas på nytt varje gång det skall användas, är därvid lika viktigt som förmåga till empati över generationsgränserna, ja till livet självt.
Det har hänt att man beskyllt hembygdsforskare för trångsynthet och insnörpt nationalism med provinsialismens förtecken. Det finns kanske en och annan av dem som spårat ut på samma sätt som kulturarvsförnekare. Men i själva verket förutsätter värnandet om kulturarv just en vakenhet för olika impulser. Mångfaldsmedvetenhet är den främsta förutsättningen för förståelse av kulturarvet.
HandikappHistoriska Föreningen är en organisation som försöker lyfta fram historiska perspektiv som rör livet för personer med funktionshinder. Man har kämpat länge och väl, men oftast fått arbeta i motvind. Emellertid är naturligtvis också de dimensioner av samhället, som på skilda sätt hanterar människor med funktionshinder en del av vårt kulturarv precis som det som skapas av oss själva. Det gäller allt från små prylar till stora tankekomplex.
Handikapphistoria gäller det nära och det fjärma. Det gäller han eller hon som upplevde sina tillkortakommanden och uppfann hjulet eller nazismens destruktiva förintelse och reaktionen härpå (som ledde fram till konventionen om de mänskliga rättigheterna). Det gäller fattigvårdsstyrelsen i Mjölby eller Målilla, folkskolan i Filipstad eller Forshaga, slutna och öppna rum, ljus och mörker, ljud och oljud, rörelse och stillhet.
Nordiska museet har genom sin chef Christina Mattsson inlett en lovande dialog med HandikappHistoriska Föreningen, bland annat genom dess ordförande Bengt Lindqvist. Det skall bli spännande att se vad som kommer att hända på detta område de närmaste åren. Funktionshinder är en dimension av mänskligt liv som i stort sett drabbar alla. Frågan är när, var och hur. Det finns all anledning att försöka bevista Handikapphistoriska Föreningens årsmöte den 20 april 2010 på Nordiska museet i Stockholm, klockan 10.00. Här kommer också museichef Christina Mattsson att medverka. På eftermiddagen, klockan 13-16.00 arrangeras ett särskilt seminarium på temat Handikapp i populärkulturen, som bygger på en bok med samma namn av Bo Andersson. Det är för övrigt föreningens årsbok.
Arbetet med handikapphistoria innebär också att man problematiserar kulturarvsdimensionen. Det gäller inte minst olika mångfaldsdimensioner och därför finns det många parallella satsningar runt omkring i världen. För de som vill veta mera om olika kommande arrangemang på området bör lämpligen besöka föreningens hemsida på adress www.hhf.se
söndag 24 januari 2010
Kulturhuvudstäder med funktionshinder
Så har vi tre nya kulturhuvudstäder i Europa. Från norr till söder är det Essen i Tyskland, Pécs i Ungern och Istanbul i Turkiet. Det är förstås den sistnämnda som är mest berömd. Konstantinopel – den gamla huvudstaden i det Östromerska riket – är Europas största stad. Frågan är naturligtvis om det bara är halva metropolen som kan betraktas som europeisk. I varje fall lärde jag mig i skolan att Asien börjar på andra sidan Gyllene Hornet vid Bosporen, sundet som skiljer Europa och Asien åt.
Här är inte platsen att diskutera Turkiets framtida medlemskap i Europeiska unionen. Men det är en förfärande skillnad att jämföra de olika satsningarna, som de nya kulturhuvudstäderna lyfter fram. Förvisso är gamla Konstantinopel den i särklass mest betydelsefulla historiska staden av de tre. Man ska kanske inte tala om dess stolta förflutna. Vare sig den arabiska eller osmanska imperialismen betedde sig särskilt humant eller värdigt för positiva omnämnanden i de historieböcker som vill lyfta fram moderna värderingar som kan associeras med mänskliga rättigheter.
För att få en föreställning om hur de tre kulturhuvudstäderna försöker integrera funktionshinderperspektivet i sina profiler i rollerna som särskilt utnämnda kulturmetropoler, var det naturligt att besöka deras hemsidor skapade för 2010. Jag vill gärna delge er resultaten. De visar kanske mer än det mesta hur svårt det är med att lyfta fram humanistiska värden och att bekämpa strukturfascismen med dess främsta kännetecken - föraktet för svaghet - i Europa.
Tyvärr kan jag inte hitta det minsta tecken på att Istanbul uppmärksammat funktionshinderperspektivet inom ramen för satsningarna inför årets utmärkelse. Det är uppenbart att man fortfarande har en kultursyn som inte tar fasta på de olika grupperna och elementen i dess fantastiskt myllrande mångmiljonurbanitet. Dessvärre behöver man inte gå många metrar i dess skiftande vitala gatuliv för att notera att här är det långt till de moderna kulturella humanistiska värderingar som den europeiska unionen säger sig vilja slå vakt om.
Istanbul är i vissa av dessa avseenden distanserad av Pécs. Här gör man en och annan ansats till att lyfta fram det fleretniska, som tar sig uttryck i staden. Bland annat är det en internationell studentstad. Många från andra europeiska länder söker sig hit för att läsa t.ex. medicin, när man har svår att komma in på sina egna universitet. Själv har jag två vänner vars döttrar läser i denna ungerska – som de ibland mellan tentorna också kan uppleva som - en pärla.
Men ack vad man ändå förstår att Ungern i så många hänseenden ligger efter länderna i norra Europa ifråga om att begripa och involvera sociala dimensioner inom olika samhällssektorer – också kultur. Essen framstår som en kulturstad på väg mot att inbegripa funktionshinderdimensionen i sitt kulturliv såsom det lyfts fram på hemsidan www.ruhr2010.de Ja, man lyfter fram hela det gamla mäktiga europeiska industriområdet som är en storstad i sig med kulturen som förtecken.
Här slår man till och med i rubrikform fast att vi har att göra med en kulturhuvudstad utan barriärer. Man skriver att man inbjuder alla människor att bli en del av kulturhuvudstadsevenemanget. ”Det är knappast någon artighetsgest, utan borde vara självklart utan att nämna det. Emellertid är det inte så enkelt som det låter. Dessvärre har inte alla i samhället samma tillgång till kultur och detta är något som behöver förändras. Inklusionen måste förbättras särskilt för människor med funktionshinder och de från socioekonomiskt missgynnade grupper, så att dessa också kan få möjlighet att uppleva de evenemang de är intresserade i utan att bli hindrade av onödiga problem. Europa huvudstaden tar all varligt på att spela sin roll för att uppnå dessa mål. RUHR.2010 har tillsammans med ett antal experter formulerat fyra centrala mål för social inklusion:
all information som har att göra med kulturhuvudstaden måste vara tillgänglig för alla intresserade parter och måste kommuniceras tydligt
programmet måste innehålla inklusiva projekt vars deltagare är människor med och utan funktionshinder
tillgänglighet till olika evenemangsplatser måste vara hinderfria både för besökare och kulturarbetare
inträdesavgifter måste vara tillräckligt låga så att människor från socioekonomiskt missgynnade grupper ska kunna komma in
Det är otvivelaktigt ett ambitiöst program, där man till exempel även fokuserar på funktionsnedsättningar bland kulturarbetarna – inte bara bland besökarna. Essen och Ruhrområdet planerar dessutom en rad kulturaktiviteter, som berör just människor med funktionsnedsättningar. Det finns nog skäl för många att lära av Essen.
Det är inte så länge sedan som vi upplevde kampen mellan flera svenska städer att få bli en europeisk kulturhuvudstad. Umeå drog det längsta strået. Dessvärre följde jag – som de flesta andra – bara denna kamp på avstånd. Men tyvärr hörde jag aldrig argument som handlade vare sig om tillgänglighet för människor med funktionshinder eller olika dimensioner av social inkludering .
Björkarnas stad kan säkert bli en riktig fin kulturmetropol år 2014. Då måste man emellertid också sätta upp högre ambitionsnivåer kring de sociala och funktionella dimensionerna än vad som hittills framkommit. Förhoppningsvis ska både den svenska handikapprörelsen och kulturarbatargrupper med samhällelig medvetenhet kunna lyfta kommunen till stordåd på området. Man kan därvid också lära en hel del från Essen.
I varje fall blir jag beklämd av att två av de nya kulturhuvudstäderna är så okultiverade, ignoranta och går direkt emot Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Europeiska Unionen har ställt sig bakom denna. Många av deras medlemsstater har ratificerat den. Det är egendomligt att den rättsmedvetenhet och sociala förståelsen är så låg som den är bland dem som fattar beslut om att utse kulturhuvudstäderna.
Umeå kan knappast mäta sig med Istanbul som historisk eller religiös traditionsbärare. Men man kan göra det i sitt avstamp inför kulturarbetet i det tjugoförsta århundradet. Den handlar nämligen inte om härskarens oinskränkta makt över undersåtarna och deras väg att finna nåd inför denne. Därvid kan de dölja allt vad tillkortakommanden kan bestå i. Dessvärre gör Istanbul detta än idag – i varje fall i relation till kultur och social inklusion.
Stig Larsson
Så har vi tre nya kulturhuvudstäder i Europa. Från norr till söder är det Essen i Tyskland, Pécs i Ungern och Istanbul i Turkiet. Det är förstås den sistnämnda som är mest berömd. Konstantinopel – den gamla huvudstaden i det Östromerska riket – är Europas största stad. Frågan är naturligtvis om det bara är halva metropolen som kan betraktas som europeisk. I varje fall lärde jag mig i skolan att Asien börjar på andra sidan Gyllene Hornet vid Bosporen, sundet som skiljer Europa och Asien åt.
Här är inte platsen att diskutera Turkiets framtida medlemskap i Europeiska unionen. Men det är en förfärande skillnad att jämföra de olika satsningarna, som de nya kulturhuvudstäderna lyfter fram. Förvisso är gamla Konstantinopel den i särklass mest betydelsefulla historiska staden av de tre. Man ska kanske inte tala om dess stolta förflutna. Vare sig den arabiska eller osmanska imperialismen betedde sig särskilt humant eller värdigt för positiva omnämnanden i de historieböcker som vill lyfta fram moderna värderingar som kan associeras med mänskliga rättigheter.
För att få en föreställning om hur de tre kulturhuvudstäderna försöker integrera funktionshinderperspektivet i sina profiler i rollerna som särskilt utnämnda kulturmetropoler, var det naturligt att besöka deras hemsidor skapade för 2010. Jag vill gärna delge er resultaten. De visar kanske mer än det mesta hur svårt det är med att lyfta fram humanistiska värden och att bekämpa strukturfascismen med dess främsta kännetecken - föraktet för svaghet - i Europa.
Tyvärr kan jag inte hitta det minsta tecken på att Istanbul uppmärksammat funktionshinderperspektivet inom ramen för satsningarna inför årets utmärkelse. Det är uppenbart att man fortfarande har en kultursyn som inte tar fasta på de olika grupperna och elementen i dess fantastiskt myllrande mångmiljonurbanitet. Dessvärre behöver man inte gå många metrar i dess skiftande vitala gatuliv för att notera att här är det långt till de moderna kulturella humanistiska värderingar som den europeiska unionen säger sig vilja slå vakt om.
Istanbul är i vissa av dessa avseenden distanserad av Pécs. Här gör man en och annan ansats till att lyfta fram det fleretniska, som tar sig uttryck i staden. Bland annat är det en internationell studentstad. Många från andra europeiska länder söker sig hit för att läsa t.ex. medicin, när man har svår att komma in på sina egna universitet. Själv har jag två vänner vars döttrar läser i denna ungerska – som de ibland mellan tentorna också kan uppleva som - en pärla.
Men ack vad man ändå förstår att Ungern i så många hänseenden ligger efter länderna i norra Europa ifråga om att begripa och involvera sociala dimensioner inom olika samhällssektorer – också kultur. Essen framstår som en kulturstad på väg mot att inbegripa funktionshinderdimensionen i sitt kulturliv såsom det lyfts fram på hemsidan www.ruhr2010.de Ja, man lyfter fram hela det gamla mäktiga europeiska industriområdet som är en storstad i sig med kulturen som förtecken.
Här slår man till och med i rubrikform fast att vi har att göra med en kulturhuvudstad utan barriärer. Man skriver att man inbjuder alla människor att bli en del av kulturhuvudstadsevenemanget. ”Det är knappast någon artighetsgest, utan borde vara självklart utan att nämna det. Emellertid är det inte så enkelt som det låter. Dessvärre har inte alla i samhället samma tillgång till kultur och detta är något som behöver förändras. Inklusionen måste förbättras särskilt för människor med funktionshinder och de från socioekonomiskt missgynnade grupper, så att dessa också kan få möjlighet att uppleva de evenemang de är intresserade i utan att bli hindrade av onödiga problem. Europa huvudstaden tar all varligt på att spela sin roll för att uppnå dessa mål. RUHR.2010 har tillsammans med ett antal experter formulerat fyra centrala mål för social inklusion:
all information som har att göra med kulturhuvudstaden måste vara tillgänglig för alla intresserade parter och måste kommuniceras tydligt
programmet måste innehålla inklusiva projekt vars deltagare är människor med och utan funktionshinder
tillgänglighet till olika evenemangsplatser måste vara hinderfria både för besökare och kulturarbetare
inträdesavgifter måste vara tillräckligt låga så att människor från socioekonomiskt missgynnade grupper ska kunna komma in
Det är otvivelaktigt ett ambitiöst program, där man till exempel även fokuserar på funktionsnedsättningar bland kulturarbetarna – inte bara bland besökarna. Essen och Ruhrområdet planerar dessutom en rad kulturaktiviteter, som berör just människor med funktionsnedsättningar. Det finns nog skäl för många att lära av Essen.
Det är inte så länge sedan som vi upplevde kampen mellan flera svenska städer att få bli en europeisk kulturhuvudstad. Umeå drog det längsta strået. Dessvärre följde jag – som de flesta andra – bara denna kamp på avstånd. Men tyvärr hörde jag aldrig argument som handlade vare sig om tillgänglighet för människor med funktionshinder eller olika dimensioner av social inkludering .
Björkarnas stad kan säkert bli en riktig fin kulturmetropol år 2014. Då måste man emellertid också sätta upp högre ambitionsnivåer kring de sociala och funktionella dimensionerna än vad som hittills framkommit. Förhoppningsvis ska både den svenska handikapprörelsen och kulturarbatargrupper med samhällelig medvetenhet kunna lyfta kommunen till stordåd på området. Man kan därvid också lära en hel del från Essen.
I varje fall blir jag beklämd av att två av de nya kulturhuvudstäderna är så okultiverade, ignoranta och går direkt emot Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder. Europeiska Unionen har ställt sig bakom denna. Många av deras medlemsstater har ratificerat den. Det är egendomligt att den rättsmedvetenhet och sociala förståelsen är så låg som den är bland dem som fattar beslut om att utse kulturhuvudstäderna.
Umeå kan knappast mäta sig med Istanbul som historisk eller religiös traditionsbärare. Men man kan göra det i sitt avstamp inför kulturarbetet i det tjugoförsta århundradet. Den handlar nämligen inte om härskarens oinskränkta makt över undersåtarna och deras väg att finna nåd inför denne. Därvid kan de dölja allt vad tillkortakommanden kan bestå i. Dessvärre gör Istanbul detta än idag – i varje fall i relation till kultur och social inklusion.
Stig Larsson
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)